Inför valet 2006 lanserade den dåvarande borgerliga oppositionen begreppet ”utanförskapsområden”. Begreppet ingick i en politiskt konstruerad och alarmistisk kampanj där bilden av ett Sverige som är på väg att slitas isär fördes fram. Det har senare fastslagits, bland annat av Riksrevisionen (2008), att arbetslöshetsstatistiken och annan statistik användes på ett tendentiöst vis i detta sammanhang. Definitionen av ”utanförskap” var inte konsistent varken i omfattning eller innehåll, utan de borgerliga partierna, i synnerhet Folkpartiet och Moderaterna, hade laborerat med och tolkat arbetslöshetstatistik, bidrag och sjuktal i syfte att svartmåla systemet och den sittande regeringens politik. Den politiska retoriken kan ta sig sådana uttryck ibland och det får vi leva med. Det är dock oroväckande om den politiska retoriken med alla dess överdrifter och kategoriska generaliseringar sätter avtryck på sektorer av samhället där den inte hör hemma.
Sedan valkampanjen inför valet 2006 har begreppet utanförskap (-skolor, -områden) fått fäste och tillämpas numera allt oftare i såväl tjänstemannarapporter som i akademiska texter. Jag menar att det är dags att sätta ner foten mot den typen av begreppsanvändning. Vi måste vara på vår vakt mot normativa begrepp och tankefigurer som har konstruerats i en ordning där stora grupper av människor kategoriseras som passiva offer och som i sin konsekvens cementerar ett vi och dom-tänkande. Språket bidrar här till att reproducera bilder som är stereotypa och där stora grupper exkluderas från en föreställd men ack så falsk gemenskap. Begrepp som ”utanförskapsområden” är laddade med värde och föreställningar som konstruerar avstånd mellan människor. Begreppet skapar en förnimmelse av ett ödesmättat latent tillstånd och något nära nog oöverstigligt, permanent och redan fastslaget. Om det finns ”utanförområden” måste det finnas ”innanförområden”. Eller hur? Innanför bor vi och utanför bor de andra…
Det är irriterande att ett så politiskt laddat begrepp har smugit sig in i kanslisvenskan och jag blir glad över att jag hittills inte har stött på det här i Malmö stad och vid Pedagogisk inspiration, där jag arbetar som forskningsledare. När exempelvis en av våra organisationspsykologer i en rapport skriver om skolor där extra satsningar har gjorts, då kategoriseras de som indexskolor och inte som skolor i utanförskapsområden. Begreppet indexskolor är inte laddat med diskursiv förförståelse och hegemoniska interventioner, utan det avser att beteckna skolor med elever från socioekonomiskt utsatta områden. Där befinner sig utmaningarna i form av måluppfyllelse och genomströmning över index och där behöver följaktligen extra resurser och insatser sättas in. Därför blir antalet förstelärare fler här än vid andra skolor. Därför görs särskilda satsningar på språk och läsprojekt. Inte konstigare än så.