Så beskrevs, vad jag tolkar som, Malmö stads genuspedagogiska satsning i ett inslag i ett samhällsgranskande TV-program härförleden. Ett provocerande och felaktigt uttalande. Att en ska behöva hålla på och försvara och förklara värdegrundsdidaktik som är tydligt framskriven i både skollag och läroplaner. Genusperspektivet ska genomsyra all pedagogisk verksamhet. Det är inte något en som pedagog, eller verksamhet kan välja bort. Däremot finns det ju fler genuspedagogiska riktningar, vilket betyder att en faktiskt skulle kunna välja en kompensatorisk riktning, alltså en sådan som uttalandet ovan – om än mycket generaliserande – antyder. Men, det är inte i den pedagogiska riktningen – även om den har visst stöd i forskningen – vi genuspedagoger lägger vårt fokus.
Malmö stads engagemang för genuspedagogik är erkänt både lokalt och nationellt. Exempelvis lyfter Skolverket fram Malmö som ett gott exempel på ett jämställdhetsarbete som nyanserar och problematiserar normer och stereotyper. Vi arbetar normkritiskt, vilket innebär att vi sätter fokus på de normer som styr förskolans och skolans verksamheter. Vi arbetar intersektionellt, vilket betyder att vi inte endast utgår från kön som skillnadsskapande kategori, utan försöker se till hur olika maktordningar samverkar i en viss situation på en viss plats. Genuspedagogerna är en stödfunktion för pedagoger, för att de ska kunna börja granska de normer och förgivettaganden som finns i verksamheterna och för att de i förlängningen ska kunna ge barn fler möjligheter att identifiera och positionera sig.
Vill ett barn leka med dockor ska hen få göra det oavsett kön, klass, etnicitet eller ålder. Vill ett barn leka med bilar, så är det verksamheten som ska försöka möjliggöra sådan lek, oavsett hur barnet identifierar sig. Vi kan, ska och vill aldrig göra om barn. Normkritisk genuspedagogik görs inte på barn, utan tillsammans med pedagoger. Därför arbetar vi med fortbildning av pedagoger. Ibland måste vi problematisera vissa förståelser av kön, t ex sådana som hänvisar till biologin (eller till sociala processer)som grund för endast två motsatta former av könsidentitet eller -uttryck. Kön är inte något vi är, utan något vi gör. Och, vi gör detta på många olika sätt, inte bara två. Forskning visar dock att förskola och skola kan vara samhällsinstanser där heteronormativitet (re)produceras. Talet om att lära flickor leka med bilar och pojkar att leka med dockor kan tolkas som just en sådan heteronormativ syn på kategorin kön, d v s att flickor är (och känner)på ett visst sätt och pojkar på ett annat, utan att öppna för andra möjliga identiteter. Lösningen blir ur ett sådant perspektiv att kompensationsträna barn, att låta flickor öva på lite mer (stereotypt) maskulina egenskaper och vice versa.
Genuspedagogernas utgångspunkt är istället att det i förskolan och skolan – precis som överallt annars – görs kön, klass, etnicitet, ålder, funktion och sexualitet genom upprepade handlingar i den dagliga verksamheten. Vilka möjligheter erbjuder vi barnen att iscensätta sig själva under samlingen? Sångstunden? Måltiderna? I hallen, när vi ska klä på/av oss? Under sagostunden? Mattelektionen? På rasten? Vi kan, som sagt, erbjuda pedagoger stöd i att kritiskt granska och analysera sin praktik, så att de sedan kan synliggöra hur detta görs. Frågan vi ofta ställer är: Vem får en lov att bli?
Vill en läsa mer om vårt uppdrag och utbud så finns det här.